Är så jävla less på skolan just nu, åh det tar kål på mig. Men bara en termin kvar sen är jag klar med skiten. Jihaa. Har kommit igång med träningen nu i alla fall, var och gymmade med amanda idag igen. Känner att jag blir på mycket bättre humör av det, får mer energi också. Men slocknar direkt jag lägger mig, fast det är bra annars ligger jag bara vaken om nätterna och tänker. Det är så jävla skönt att vara självständig igen, och slippa all idioti bakom min rygg. Jag har växt ifrån allt sånt där. Tolererar det inte. Man ska aldrig finna sig i att bli dåligt behandlad. Efter en viss gräns går det inte att smälta längre, och då rinner bägaren över. Man måste stå upp för sig själv, för ingen annan kommer göra det åt dig. Finns så många som säger att dom alltid ska finnas där för en, men i verkligheten hör dom aldrig av sig eller ens frågar hur man mår. Det är väl inte så mycket begärt? Efter gymmet blev det i alla fall en fika på waynes med amanda och lina, sen åkte jag hem och lagade middag. Och just nu håller jag på med att skriva ett cv, fan vad komplicerat allt ska vara känns det som haha. Men man måste börja någonstans. Så är det ju med allt här i livet. Jag har verkligen blivit kass på att skriva nuförtiden har jag märkt, kan inte ens formulera det jag vill få sagt rätt längre. Man kan nästan tro att jag är ett fullo, för dyslexi har jag inte haha. Men det kopplar bara inte. Är det konstigt hur man ibland kan gå omkring med en molande oro inombords en hel dag? Hel vecka? Månad? Januarimörkret påverkar en, det är så uppenbart att det inte ens är värt att nämna. Saknar min familj också. Även fast dom är så nära. Men ändå för långt bort. Övernattningen hos syrran förra veckan var fin. Umeå stad, middag på stan, massa prat om allt som har hänt senaste tiden och tårar till "now is good". För nu är ju nu. Visst är det så? Varför har jag då så svårt att leva i nuet? Men samtidigt alldeles för lätt? Har så jävla svårt för att släppa taget, är alldeles för rädd för vad som skall komma att hända i framtiden. Man vet aldrig när den där dagen som förändrar allt kommer. Måste medge att jag är lite less på att festa varje helg, eller less är fel ord- för har ju samtidigt jävligt kul också! Det är ett val jag har gjort just för att dom stunderna har varit fyllda med så många skratt. Men har väl kört på i ren och skär panik, och struntat i att allt inte står rätt till. Låter typ som att jag är deppig jämt, men så är det inte. Dom som känner mig vet att jag oftast skrattar som en jävla idiot (haha), men vill bara veta att jag har levt mitt liv rätt. Men hur vet man det? Jag har alltid gjort det jag har velat, men kanske inte alltid det jag har behövt. Det är stor skillnad. Vissa dagar har jag endast orkat ta mig upp ur sängen för att jag skulle ut och festa. Varför? Vet inte. Finns väl egentligen ingen bra anledning till att dricka. Som en rolig person en gång sa till mig "man ska dricka när man har kul, inte för att ha kul". Det har blivit en sån social grej det där med att gå ut, man är mer van att umgås med människor via internet/sms eller i onyktert tillstånd än att bara se en film en torsdagskväll. Det är ju sjukt egentligen. Men jag är en del av den där onda cirkeln. Blev så när jag tappade min trygghet här i livet, det blev helt enkelt för mycket för mig. Och jag började festa som aldrig förr. Tappade mig själv helt, och vet inte om jag är tillbaka än. Det är så många gånger jag har lovat och intalat mig själv "nu börjar jag träna, börjar må bra igen" för det var allt jag ville. Men det blev aldrig så. För det var inte lika lätt som att gå ut och ha kul. Det är inte lätt att ta tag i sina egna problem. Men nu ska jag ge det en chans, sex månader. Ett halvår. Trots allt har jag alltid gått min egen väg, gjort vad jag velat, stuckit ut i mängden och haft en annorlunda syn på livet. Det har varit en lärorik väg. Jag har aldrig varit en "tråkig" person, kommer inte bli det heller. Men man blir personlighetsförändrad, det kan jag erkänna. Fast kommer alltid vara emot den där "du ska vara så här- attityden". Det är så man kommer långt. Genom att inte vara som alla andra. Att våga göra misstag. Om och om igen. Det gör mig driftig. 

 

Jag vill inte behöva kämpa. Jag vill bara vara. 

 

Clinging to me like a last breath you would breathe. You were like home to me, I don't recognize this street. Please don't close your eyes, don't know where to look without them. Outside the cars speed by. I've never heard them until now, I know you care. I know it is always been there, but there is trouble ahead I can feel it. You were just saving yourself when you hide it.