Mina tankar har varit fullständigt ihoptrasslade senaste veckorna av mitt liv. Jag får liksom ingen ordning. Vet varken ut eller in längre. När ska man få känna någon slags ro i allt kaos? Värst av allt var nog när jag fick veta allt det där, som jag hade gått och burit med mig inom min magkänsla under en lång tid. Det var ungefär som att tappa andan och falla ner till marken handlöst, men ändå inte. Tårarnas reservoar. Ni vet, efter ett tag blir man så himla van lögnerna att man tillslut slutar att bry sig totalt. Det är svårt när orden inte riktigt räcker till. Och man liksom bara sitter där i baksätet av en bil helt stum och stirrar ut genom fönsterrutan. Genom att försöka finna mening mellan alla vägkorsningar och trafikljus. Men man vet ju ändå att någon gång måste man kliva ut ur den där bilen och fortsätta på egna ben. Och då är resan redan över. Hur ska man då hinna lösa allt om tiden inte räcker till? Jag vill bara fråga er en sak, även om jag aldrig kommer få ett svar. Har ni någonsin brytt er så mycket om en person, att varje natt präglas av jobbiga mardrömmar och känslan av att det enda som hindrar er från att hjälpa denna personen till att bli bättre är dens eget mående? Det är en jävla förbannelse. Även fast jag nog behöver dig i mitt liv. Dock vet jag ärligt talat inte hur många gånger jag har gråtit över just dig. Det är din förbannade jävla karisma. Din personliga utstrålning som slog ut allt annat motstånd. Men jag vet ju att jag måste ge upp. Även om du är den jag borde vara hos. (Säg att du behöver mig, jag har nog inte gett upp oss än.) Och jag hatar dig. Jag hatar dig så jävla mycket. Men jag älskar dig ännu mer. Trots att jag aldrig har vetat vad det ordet har betytt. Bortsett från mina vänner och min familj. Dom älskar jag verkligen. Men det är liksom sättet hur du ser mig i ögonen, hur jag aldrig någonsin har kunnat hålla upp en fasad gentemot dig. Alla andra har jag ju alltid "lyckats" stänga ute. Men inte dig. Inte du. Hur kunde du ens kyssa mig framför dina vänner och kalla mig för "din tjej?" med lycka och stolthet i blicken och sedan föra en mentholcigarett mot din mun (på ett sätt så att du visste att jag skulle förstå.) Och som du vet att jag beundrar. Blicken. För att det inte är ofta jag får se den där ärliga lyckan blossa upp där någonstans inombords. Men, vi fann varandra. Det gjorde vi verkligen. Och jag tänker på dig varenda jävla gång jag hör "Precis som du". Hur vi satt där tätt i din soffa och höll varandras hand, medan du fyllesjöng den förbannade låten om & om igen och jag skrattade glatt och vilade tryggt bakom din rygg eftersom det var precis så jag kände mig. Harmonisk och orealistiskt trygg. Som att ingenting runt omkring oss längre existerade. Har ni inte upplevt det så vet ni inte vad kärlek är. Jag var liksom tvungen att slita mig ur din mysiga famn och lämna dig ensam kvar i sängen för att kunna sätta mig med en cigarett under din köksfläkt- bara för att inse vad jag hade i stunden. Och det jag hade då var obetalbart. Jag ville stanna. Men jag kunde inte. Och jag velade länge mellan att lämna dig en avskedslapp på sängbordet eller att väcka dig med att krypa ner i sängen igen och ge dig en godmorgon-puss. Jag valde tillslut alternativ två och efteråt stannade jag kvar hos dig hela dagen minns jag. Då mådde du bra. Och det var det allra viktigaste för mig. Även jag mådde bra. Men det varade bara tills verkligheten slet oss isär igen. Och där tog det stopp.

 

Jag fastnade liksom i mitt "byta partner sisådär och tillslut går det inte att koppla med någon" beteende, men det bröt sönder mig. Och jag är ju inte sån. Har aldrig någonsin varit sån. Men "dom" hade en sådan makt, som gjorde att jag aldrig kunde gå vidare. Trots det har jag alltid trott på det där äckliga "och sen levde dom lyckliga i alla sina dar"- slutet. Även om jag vet att alla dagar inte är just enbart lyckliga. Behöver bara lite stöd från någon där ovan, inte fan vet jag från vem. Bara någon. Eller något. Nu handlar det inte om att få rå om dig som jag brukade göra. Utan bara att lyckas hålla dig vid liv. För det är det enda jag tänker på. Och tillslut- fan för dig. Man gör inte mig så här sårbar. Det gör man bara inte. Det här inlägget är till dig, och du vet vem du är.