I 6 veckor har jag gråtit. 6 veckor i sträck. Jag är så utmattad av denna hatfyllda-fruktansvärda-inombordsliga-förbannade-hopplösa-hjärtekrossande-orättvisa-förlamande-upprivande smärta och sorg. Kom tillbaka. Kom tillbaka nu! Vad är ett liv utan dig morfar? Jag vill inte veta. Allt kan dra åt helvete, det finns ingen rättvisa på denna jord. Man hinner knappt andas mellan smällarna överhuvudtaget, utan gång på gång faller man ner i det där jävla mörkret. Och hårdare för varje gång. Det har mitt liv bevisat mig vid det här laget. Varför fick inte vår familj vara lyckliga tillsammans längre?

 

Varför? Jag förstår verkligen inte.

 

Jag vill bara ha dig tillbaka. Det är min enda önskan. Men det kommer jag dock aldrig att få

 

Bandet vi delade var unikt. I vår egen värld, men även i den stora världen. Ibland önskar jag att folk kunde förstå hur det var, hur nära vi stod varandra, skämten och skratten, men det viktigaste är att vi vet.

 

Jag älskar dig morfar, enda in i evigheten. Fortsätt och besök mig i mina drömmar. Jag saknar dig så