Det är över nu. Det som händer är på riktigt. Även om jag önskar att det inte vore så. Allting var så överrumplande, men samtidigt så visste jag väl innerst inne vad som var på väg att hända. Avslutat i förebyggande syfte, eller nåt sånt. Uppväckt med ett sådant samtal en vanligtvis ångestfylld söndagsdag efter en sen utekväll. Jag ville bara skjuta huvudet av mig själv. Som miljontals knivhugg rakt i hjärtat från helt fel håll, så kändes det. 

 

Min huvudkudde var dyngblöt när jag steg upp ur sängen idag. Det var en lång väg för att ens orka stiga upp, men jag gjorde det.. Du förde mig samman långt bort från där jag började, men du tog mig även tillbaka till där allting hade sin början. Du var aldrig rädd för att förlora mig, och det vill jag att en "partner" ska vara till en viss del. Istället slösade du bort mig och allting jag har varit för dig. Och det gör så förbannat jävla äckligt ont. 

 

Jag hade åtminstone en bra sensommar tillsammans med dig. Men ödet kanske ändå vill mig väl i slutändan (jag hoppas verkligen att det finns en mening bakom all denna enorma smärta), och tills dess tänker jag leva ensam. Jag vill aldrig mer behöva känna mig "som en i mängden" eller ovärdefull för jag vet att jag förtjänar så mycket mer än så. Och jag hoppas verkligen att nästa gång jag blir förälskad så kommer det att vara i någon som får mig att sluta ifrågasätta varför jag någonsin trodde att jag skulle klara mig bättre utan någon som helst kärlek i mitt liv. Att jag skulle klara mig bättre på egen hand. Jag vill ju ändå ha någon att dela allting i livet med, men den personen ska vara värd det också! Dock kanske vissa människor inte är menade för att få vara riktigt riktigt lyckliga- och kanske är jag en av dem. 

Sådant här ärligt och smärtsamt inlägg att skriva kommer ni nog aldrig någonsin få läsa från min sida igen. Men jag är glad över att jag fortfarande kan dela med mig av mina känslor. Du krossade mitt hjärta. Grattis, återigen. Du förtjänar en medalj för rollen du spelade. Jag kommer aldrig förstå meningen med det, eller överhuvudtaget varför. Att manipulera sönder någon annans hjärna är bara sinnesjukt egoistiskt speciellt när man inte riktigt vet vad man själv vill eller känner. Det handlar inte endast om kemin emellan, utan mest om själva tajmingen kring situationen. Och hur man handskats med det. 

 

Just nu ska jag bara fokusera på att läka mina sår, men det kommer ta den tid som behövs. Snart börjar jag makeup-utbildningen i Umeå också och då måste jag vara på topp för att kunna göra bra ifrån mig. Det är svårt att inte gråta, men jag tänker inte gråta över det här mer. Trots att allting runt omkring mig påminner mig om dig. Min hemgård, vår uppfart, badplatsen i min by, min familj som faktiskt tyckte om dig, mina smutsiga kläder som ligger utslängda över golvet, vissa låtar, varje gång jag tänder en cigarett, mina gråtsvullna ögon eller när jag ser soffan som vi brukade se film och mysa till i. Ja, hela min kropp påminner mig om dig. Och jag vill inte bli påmind längre. När fan blev jag tjejen som skriver om brustna hjärtan? Jag svor ju på att aldrig bli som henne igen. Som amelia sa tidigare idag när jag ringde henne med gråten i rösten "du kan inte belasta hela din lycka på någon annans axlar. Man kan inte ge bort ett så pass stort ansvar till någon. Du ansvarar för din egen lycka- ingen annan. Du kommer klara det här!" Och jag försökte verkligen vara glad igår när jag minglade runt på Olearys med några vänner (samt resten av Skellefteås ungdomliga befolkning.) Bortsett från några avstulna cider så lyckades jag hyfsat bra ändå. Jag är inte den som är den. Men jag kan inte låtsas flörta med någon annan när jag vet var mitt hjärta ligger. Det går bara inte. Men jag kan inte låta det här bryta mig. Hoppas att såren läker med tiden. Jag vet inte om du kommer att förstå det här, men jag försökte verkligen. Tyvärr var det inte tillräckligt. Men du är av den sorten som gör att man inte riktigt blir sig själv i närheten. Det fanns ingenting att göra för att få stopp på explosionerna i mitt huvud. Jag kunde inte hålla mig borta. Och nu är jag lämnad kvar på stranden med vågorna sköljande över mig, utan att kunna drunkna i din trygga famn igen. Den enda lösningen jag kan se är att försöka göra detta ogjort, göra tomrummet svart och tyst och obebott igen. Återgå till ögonblicket före då det enda som fanns var en gnutta hopp. Jag har blivit förgiftad i åratal men jag kämpar fortfarande på. Överansträngt-hjärta-smärta. Hur mycket du än försökte att rädda mig från dig, så misslyckades du. Jag förälskade mig på samma sätt som man faller i sömn, först sakta och sedan helt och hållet. 

 

Vi accepterar oftast den kärlek vi tror att vi förtjänar- men det här är oacceptabelt smärtsamt i alla lägen. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon manlig igen? Svår fråga. Nu ska jag försöka sova, sömn är trots allt en naturlig "sorgbekämparmaskin." Fan fan FAN vad ont det gör inombords