hela mitt liv kommer rasa samman. jag känner det på mig. jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte gråta mig till sömns varje natt. jag skulle vilja berätta allt, så ni kunde förstå. men jag kan bara inte. jag var glad som fan tidigare idag. jag kände verkligen att det här kommer bli den bästa kvällen på länge. men nu.. jag vettefan. jag är fortfarande taggad inför kvällen. vi ska ha kul. men samtidigt.. när allt det här är över så kommer problemen fortfarande finnas kvar. du är inte personen jag växte upp med. jag känner inte igen dig längre. och det gör ont, det gör så jävla ont. du är min mamma, du är mitt blod. men jag orkar inte med det här längre. det känns som 1000 nålar. det känns som att jag går på krossat glas. vi fann alla sätt att älska, men ingen väg tillbaks. jag undrar om det syns.. hur jävla svart det är inom mitt bröst. jag har tålt alldeles för mycket. min uppväxt har inte varit lätt. min barndom var underbar, den finaste barndomen ett barn kan ha. men sen jag fyllde elva har allt bara varit... mörkt. jag trodde att den här kampen var över. att jag äntligen skulle få andas igen efter alla år. men jag inser nu att kampen har bara börjat. och jag ser inget ljus i tunneln. jag kämpar, och kämpar och kämpar lite till.. men i slutet av dagen är det inte upp till mig. för jag kan vara lycklig. men sen när jag ser in i dina ögon, ser allt det där som jag inte vill se, så är jag tillbaka på botten. det brukade finnas lycka i vårat hus. men nu kan jag inte längre hitta den. jag tror den dog medans vi gick igenom alla prövningar tillsammans.. det känns som att vi har vandrat på den här vägen alldeles för länge. vi lever bara en gång, vi får bara en chans. och jag tänker ta den. så därför måste jag få gå min egna väg. jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan tills vi var små igen. men jag kan inte det. den gamla jag är borta för längesen, och det är nånting du måste lära dig att acceptera. du måste kunna lita på mig.. det finns nog ingen som längtar lika mycket som jag tills att bli arton. för då kan jag packa ihop mina saker och dra härifrån. jag är inte rädd längre. jag kan skriva vad som helst här. jag är ärlig, liksom varför låtsas att allt är okej när det verkligen inte är det?

valborgs är överskattat, så jävla överskattat. men jag och tanya ska ha kul ändå. jag ska klistra på ett leende, och vi ska ha kul som aldrig förr. vi får se vars vi hamnar.. in i dimman förmodligen.. vi hade planerat världens bästa valborgs, men sen sprack allt. jag antar att det är sånt som man får ta.. livet går vidare. jag antar att jag borde vara "glad" över att jag ens får gå ut. men nu ska jag börja göra mig färdig, försöka få ett bättre humör osv. sen drar jag till tanya och sen ut. men ha en bra valborgs, och ta det "lugnt"

i don't care if it's 5 minutes or a whole night, i just want to see you. because i think about you all the time..


fan vad tiden går fort. jag är glad att ni fortfarande finns vid min sida. jag älskar er.
kommer aldrig glömma valborgs -09