Ja, vart ska jag börja.. Är så himla bortkommen för tillfället att jag knappt vet vad jag ska göra med mitt liv. Sommaren är dessutom snart över, men känslorna finns kvar så jag antar att den var rent ut sagt legendarisk! Det var längesen jag kände mig så här lättsinnad, men samtidigt så oerhört tung. Kanske jag kunde, kanske jag kommer. Kanske inte. Vem vet egentligen? Jag trodde att Skellefteå stad skulle vara förevigt för mig, men det gjorde den inte. Magin är som bortblåst. Kanske för att jag redan har gjort allt jag har velat göra här. Redan skapat minnen på alla gator och alla områden runt omkring mig.

 

I början av året, just efter tolvslaget, konstaterade jag att det här året skulle komma att förändra allt. Och det gjorde det också. Jag hade det på känn hela tiden. Påstår mig inte att vara synsk, men min magkänsla leder mig oftast alltid rätt om jag bara vågar att lyssna på den. Det är inte en egenskap alla människor har. Dock vet jag inte om det är en bra egenskap i alla lägen, men det är en annan femma. Jag hade ändå min framtid i säkert sikte. Det var det enda jag brydde mig om. Men det är annorlunda nu. Oerhört annorlunda jämfört med då. "Är man alltid säker på sin sak så misstar man sig i regel." Ja, det kanske faktiskt är så. Det går inte att skämta bort verkligen- även om man så gärna vill. Men jag hoppas att när man senare ser tillbaka, så ser man bara glädje. 

 

Var på l&s 40-års fest ihelgen tillsammans med emil ett tag, där en bekant sa till mig "Allt det du skriver om. Jag vet inte vad det handlar om, men du måste lägga det bakom dig." Chockerande hur någon som inte känner mig så väl kan säga något som prickar så fullständigt rätt. Jag låg och grubblade över det där hela natten samtidigt som jag låg och vilade i hans varma famn igen. Under varje stjärna finns det en strid jag har förlorat, men nu kanske jag inte behöver förlora mer. Bara för att det är svart i mörkret så betyder det inte att det inte finns något ljus. Man måste bara fortsätta att kämpa. 

 

Först av allt så flyttar jag till Umeå om mindre än en månad, och det verkar vara många som har glömt bort det tyvärr. För det är nästan ingen som har funnits här för mig de senaste månaderna, förutom min familj och några få nära vänner samt arbetskollegor, när jag har behövt någon att prata med. Hela den här perioden har varit ett enda stort frågetecken mellan allt och ingenting, more or less. Stress, förtvivlan, och en känsla av att vilja kunna stanna upp tiden. Jobbade mitt sista pass på schemat igår och nu ska jag försöka att njuta utav resterande sommartid med lite välförtjänt (och behövlig) ledighet innan hösten knackar på. Men jag ville hålla mig sysselsatt, så det var mitt eget val. Och det vill jag väl fortfarande. Sån är jag. Jag hann åtminstone med några riktigt galna festivalnätter, mysiga grillkvällar, dopp i det blå, fisketurer med båt och en massa annat som har fått mig att känna mig levande igen. Dansat ända tills gryningen. Blivit förälskad i förälskelsen. Känt mig orörlig på ett ovanligt- men underbart sätt. Alltid varit väldigt analyserande och kritisk förut, men jag vet ju att man måste våga för att kunna vinna. Sättet han kysser mig i pannan, och hur han alltid får mig att le på något vis. Jag gör åtminstone det här för rätt anledning. Jag gör det för mig själv. Vi skapar alla vår egen verklighet. Och om jag tror att något kan hända- så kan jag även få det att hända. Nej, man kan inte skämta bort verkligheten som sagt men man kan fortfarande göra det bästa av situationen. 

 

Ibland handlar det inte om saknad heller, utan endast om personliga framsteg. Men jag kan ändå inte undvika att sakna de sorglösa tider då både våra sinnen och kalendrar var ständigt öppna. Jag älskade det så högt.