Det kallas chocktillstånd när orden bränns inpå bara skinnet och gång på gång mot asfalten. Varför skrapa kinden mot väggarna, klämma fingrar i dörrarna när benen alltid bär tillbaka hit. Jag har försökt och jag försöker igen. Tiden går, om hundra år är du stjärndamm min vän. Jag hatar dig som nykter, och jag älskar dig som full. Allt har blivit dödligt, man får cancer utav sol. Jag hör hans röst och den är cigaretter, gråt. Den tunne vite greven sjunger om gyllene år. I solen är skolgården fylld av damm. Allting är tomt, tyst, spegelblankt. Jag glömmer att vi glömt allt om varann. Alla har vi fastnat hos nån någonstans. Som en ljudlös svartvit hallucination är marken sedd uppifrån bron. Vi kisade mot kameran och log. Vi viker oss på asfalten av skratt. Ingenting kan röra oss i natt. Ibland så dör jag litegrann, när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn.

Som jag minns det var det lätt även när jag trillade omkull. Länge leve du min vän, du som alltid följt mig hem nykter eller alldeles för full. Men det var så längesen. Sju sorger och åtta bedrövelser sen.