Allting gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att tappa allting som en gång har betytt hela ens värld. Minnen som har betytt så otroligt mycket, sådana minnen som man helst av allt bara vill återuppleva igen. Snälla, få smärtan att sluta. Jag har aldrig varit så olycklig i hela mitt liv som i år och det är allt för att jag saknar er så obeskrivligt 

 

Det här året blev allt annat än vad jag trodde att det skulle bli, och jag vill bara att det ska vara över nu.. Så att jag kan försöka börja om igen. Du har lämnat kvar ditt leende här på jorden morfar, men jag saknar dig så mycket att jag håller på att bli tokig. Det finns så många gånger jag önskat att få prata med dig en sista gång, bara få krama om dig igen. Morfar var borta på två timmar och jag har inte förstått det än. Den förlamande smärtan slog omkull oss alla på en och samma gång. Minns det som igår. Chocken. Vet inte om jag någonsin kommer att förstå egentligen! Den första tiden var hemsk, jag stod inte ut höll på att bryta ihop varenda dag jag vaknade och morfar inte var där. Fick aldrig ens chansen att säga hejdå.. Det var och är fortfarande det jobbigaste av det. Samma sak med min allra bästa vän Madicken, enbart fyra månader efter. Finaste hjärtevän... Det blev för mycket för mig att utstå. Där försvann ännu en tröst i sorgen och jag fick total panik, så kort därefter skaffade jag Lova och hon står för all min lycka i år när så många andra vänner svek mig totalt. Personer som inte längre har något mer att hämta hem från min sida, men det rör mig inte i ryggen nuförtiden eftersom jag verkligen har insett vilka som är värda att behålla och visa uppskattning mot i längden 

 

 

Dock känns det som att jag sitter fast efter all sorg, all bearbetning som jag inte har velat göra men blivit tvungen till att påbörja ändå. Kommer liksom ingen vart med mitt liv efter det här året. Även om jag jobbar på och gör saker hela tiden.. Hur gör man för att kunna gå vidare? Någon som har ett svar