JAG FÖLJER LJUSET NU ISTÄLLET FÖR ATT BARA SE PÅ.

Det största äventyret du någonsin kan uppleva är ett liv uppbyggt på dina drömmar och känslor. Jag vill så mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville. Att ha en uppgift utan att förfylla den kan bli svårt, men jag kan flyga. Jag lovar. Allt är tillåtet tills morgonen kryper inpå. (Så varför gör det så jävla ont?) Lydiga jag finns inte längre. Jag har ingen stabil grund att stå på just nu och denna gång blir det annorlunda. Jag vet det. Men jag vill bara inse att allt inte har varit förgäves. Hur det än känns. Att det inte var fel att krypa ihop i din famn. Vem bryr sig om hundra år? Då kommer inte jag att leva längre.
 
"När jag tände av kände jag hur nåt brast inom mig, jag skrev ett långt sms om hur mycket jag saknade dig. Du svarade att det var det finaste någon någonsin hade skrivit till dig. När jag vaknade ångrade jag att jag hade skickat smset. Förlåt. Hon sa; jag vill inte vara en i mängden. Men låg redan nedbäddad naken i sängen. Hon berättade varför hon tyckte och tänkte om mig. Och hur jag var utan att hon ens kände mig. Den perfekta balansen mellan förakt och respekt, det betyder bra samtal och fucked up sex. Men jag visste inte då att du skulle knäcka mig." Du är inte min. Du får göra vad du vill. Exakt vad du vill. Fast ändå inte. Jag har ibland svårt för att signalera vad jag egentligen menar. Men du tog mig rakt på orden. Och gjorde det jag drömt om. Bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon. Hur fan tänkte du? Rasera allt jag byggt upp bara sådär? Har blivit lurad tusen gånger om, och kommer bli det igen. Med handen på hjärtat. Det är jobbigt att allt ska sluta där det även hade börjat en gång i tiden. Det är farligt att tänka så som jag gör, för rätt vad det är så kommer jag aldrig kunna slå mig till ro utan istället fortsätta att söka efter alla dessa beroendeframkallande kickar. Som man behöver fylla på allt oftare för att kunna uppnå. Lös dina egna jävla problem. För nu är jag less på dig. Orutinerat som vanligt. (Massa tankar, inget sammanhang. Bara en ursäkt i mängden.) Att hata är lätt men att älska kräver mod. Det här är inget förutbestämt öde. För då skulle vi redan haft varandra. Men härifrån.. Ja härifrån där jag är nu kan jag nå hela världen. Jag kan gå vart jag vill. Är livet verkligen definerat av de människor vi väljer att älska? Är det verkligen så? Och tänk om det driver oss till vansinne. Den enda personen jag försöker vara bättre än är personen jag var igår. Walking bones choose your own direction. Det har varit en jobbig- men lärofull väg för mig. 
 
 Cheers to the freakin' weekend, I drink to that. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0