Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny

Ja, vart ska jag börja. Hade en riktigt dålig dag igår. Det känns som att ingenting vill gå min väg det här året. Känns som att jag ständigt kämpar i motvind för att någon gång få lite medvind igen. All inombordslig stress, oro och osäkerhet som jag bär på dagligen är inte bra för mig. Det tär på mig. Drömt drömmar om morfar också, och när jag drömmer om honom så vill jag inte vakna upp till verkligheten igen. Jag släpade mig till jobbet igår efter en seg natt, kämpade på och det gick bra, men det blev en väldigt känslosam dag. Är så tacksam över att jag har fina kollegor som jag kan prata med, för jobbet inom vården är inte alltid lätt. Det ger en väldigt mycket värdefullt, men ibland händer det saker som får en att tänka om. Jag har ju trots allt min makeup artist- utbildning i ryggen, men jag vill kunna ge det en ärlig chans! När jag mår bättre. Vill kunna ge det en bra start, en bättre. Om ni förstår vad jag menar? Jag har inte den kraften att testa hur långt jag kan gå nu, men jag vet att jag kan gå långt. Inom två veckor efter avslutad utbildning så fick jag mitt allra första jobb som makeup artist- värdinna på Åhlens i Umeå, men det var bara under julen och efter det flyttade jag hem till lilla Skellefteå igen. Spenderade julafton, mellandagarna och nyårs med familjen och ville bara vara hemma med dom. Ingenting annat. Saknaden efter min familj hade varit så stor medan jag bodde i Umeå. Mindre än en månad efter nyårsafton gick morfar bort, och efter det har allting varit kaosartat och mörkt. Jag har befunnit mig i en bubbla av all sorg (som ingen kunde rå för.) Februari månad har jag inte ens något minne ifrån. Värsta tiden i mitt liv hittills. Men nu har jag successivt kunnat börja le och skratta igen.

 

Som ni säkert förstår av mitt tidigare inlägg så var natten till idag ingen bra natt för mig. Jag är sinnessjukt less, och minst sagt, frustrerad på att vakna upp med uppsvullna ögonlock. Nu är jag bara brutalt ärlig med er. Men jag har lärt mig att man ska gråta ut de känslor man känner. För det känns en aning lugnare efteråt. Var allmänt slutkörd efter allt, trött efter jobbet och privata saker som jag inte vill skriva ut här. Någon gång måste det bli bättre! Idag klädde jag minsann på mig och sedan for vi in till stan med familjen. Kände solen värma för första gången på mycket länge. Vi körde runt, gjorde lite ärenden, åt middag på Sibylla och sedan köpte jag mig en daimstrut på Statoil som jag åt ute i solen med sällskap av mamma. Mysigt värre. Nu ska vi se på Let's dance och imorgon jobbar jag heldag igen. Jajemen, gott folk. Ge mig styrka. Det vore snällt! 

 

För övrigt funderar jag på att beställa hem några bra självbiografi böcker- det enda jag läser i princip. Så jag får "komma iväg" från mina egna tankar och problem för ett tag. Någon som har tips på bra böcker? Skriv i så fall. Kram och godnatt på er! Hoppas ni mår bra.