Okej, efter en lång tids inaktivitet här på bloggen har jag nu bestämt mig för att återuppta skrivandet igen. Men enbart för min egen skull. Jag vill kunna blicka tillbaka och minnas i framtiden, både på de jag vill minnas men även sådant jag helst vill glömma. För är det något jag verkligen har lärt mig de senaste månaderna så är det att man inte kan fly från livets hårda verklighet. Livets svårigheter, motgångar och smärtsamma vändningar. Inte heller sina känslor eller minnena runt omkring de hela. Vare sig man vill det eller inte. Sitter för tillfället hemma i sängen hos mormor och stirrar ut i tomheten. Jag bor här med henne, brorsan och katterna nu om jag inte har nämnt det tidigare. Dels för att jag vill finnas här och stötta mormor i hennes sorg, försöka hålla ihop bitarna, men även för att jag vill vara nära allting som skriker morfar. Ni som har förlorat någon ni älskar kanske kan förstå vad jag menar. Det lindrar smärtan lite grann. Jag vill åtminstone känna mig nära, på något sätt. Jag har alltid haft ett enormt kontrollbehov över situationer i mitt liv och människor jag älskar, åtminstone försökt ha. Speciellt min familj. Mest för att jag alltid har varit så FRUKTANSVÄRT rädd för att förlora någon som jag älskar på grund av allting som har varit. Prövningar i livet som har pågått sedan jag var liten. Och det går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskade min morfar. Men i den stunden hade jag längre ingen makt över situationen. Det enda vi kunde göra var att vänta, och hoppas på det bästa. Han var i trygga händer. Vi kunde förkrossande nog inte göra något mer än så. Minns att jag bara gick runt och grät konstant, helt tom inombords. Ville bara skrika till någon "men hjälp honom då, rädda honom!!" Men ingen kunde. Och det som inte fick hända hände. Hans hjärta slutade att slå. Allting gick så snabbt, och plötsligt var lyckan förvandlad av ödet till evig saknad och smärtsam sorg efter allas vår älskade favoritgubbe. Ingenting var densamma mer. Jag ramlade ihop på golvet den kvällen och skrek, förstod ingenting. Fick ingen luft. Tårarna bara forsade. Ibland förstår jag fortfarande ingenting om jag ska vara ärlig. Kan fortfarande komma på mig själv med att vänta på morfar. På ICA Kvantum, på gården, vid matbordet, i vägkorsningen. Överallt. Den natten var förjävlig, minst sagt. Vi satt uppe hela natten och grät tillsammans i familjen tills vi somnade av ren utmattning. Så har många nätter sett ut sedan dess. Jag kan inte påstå att mitt kontrollbehov och min oro har minskat, enbart tvärtom. Huvudet har fått sig en rejäl smäll. Oron spränger och skriker inom mig dygnet runt efter alla i min familj. Pusslet är liksom trasigt. Det är inte längre intakt. Allt jag vill är att vrida tillbaka klockan så att vi alla kan vara samlade igen som den sammansvetsade familjen vi var, och alltid har varit.

Jag bad till högre makter den kvällen, om och om igen bad jag till de som jag inte ens tror på. Men det gjorde ingen skillnad. Ingen rättvisa i universium fanns där för att rädda oss från den smärta som vi har fått gå/går igenom dagligen. Det som smärtar mig allra mest är att vi inte ens fick chansen att ta farväl. Krama honom en sista gång. Berätta hur mycket vi älskade honom. Tacka för alla betydelsefulla minnen. Det kommer jag dock aldrig vilja göra heller - ta farväl vill säga. Jag vet inte om vi blev besparade den delen med mening, eller hur jag ska se på det hela. Varenda gång vi är på graven så brukar jag viska "Vi ses snart igen morfar.." innan jag går därifrån helt söndertrasad. Tårarna rinner lika mycket ner för kinderna nu som då. Tänk er att spendera varenda dag med någon, och helt plötsligt är den personen bara borta. Du kommer aldrig mer få se den personen. Höra dens röst. Den smärtan går inte att beskriva! Hela morfars personlighet var så unik. Alla som kände honom kan hålla med om det. Hans underbara humor och värme som kunde vända en förbannat dålig dag till en bra dag, på bara några enstaka sekunder. Sättet han alltid hjälpte till och brydde sig om människor. Brydde sig om vår familj. Jag visste inte att man kunde vara kapabel till att sakna någon så här mycket som jag saknar dig! Jag har sparkat på väggar, jag har skrikit rakt ut i tomma intet. Men vad fan hjälper det? Det har ungefär samma effekt som de som säger "jag finns här" när dem inte gör det. Det tragiska är ju att det gör ingen skillnad, förutom att det är ett steg i min eget sorgearbete. Handlingar gör skillnad, inte ord. Jag har aldrig mött en stark person som har haft ett lätt liv.

 

Kvällen, ja den kvällen. Där vi satt samlade hela familjen för en sista gång, som vilken kväll som vanligt. Drack kaffe och skrattade innerligt varmt. Åh vad jag minns det väl! Lyckan som fanns där. Helt omedvetna om vad som snart skulle ske. Slutet på den kvällen har kommit att bli den värsta mardröm jag någonsin upplevt. Den natten har etsat sig fast i min näthinna och vägrar att släppa taget. För skillnaden är att det var ingen dröm. Det var verklighet. En verklighet som har förstört så mycket för våran familj. Vi har alla förlorat något. Minst sagt morfar som miste sitt liv. Ett liv han älskade att leva, och som han levde fullt ut varje dag som han fick. Jag står inte ut vid tanken... Du var en oerhört älskad livskamrat till mormor som delade hela livet tillsammans ända sedan era vackra och äventyrsfyllda ungdomsår, en man som gav trygghet och stor glädje. En omtänksam pappa till mamma som alltid ville sin dotter väl och älskade mycket mer än vad han vågade uttala, en glädjeskapande och hjälpsam svärfar till Robert som såg dig som en extraförälder utöver sin egna. Den finaste morfar jag någonsin hade kunnat drömma om till mig, Jennifer och Emil. Ett värdefullt band med innehåll av tusentals minnen som jag älskar så oerhört! Saknaden efter dig är så svår att bära, för du gav oss så mycket att minnas!

 

Det har nu gått 10 veckor sedan du försvann från oss morfar. Men tiden står fortfarande still. Vissa dagar mår jag "ok", oftast riktigt dåligt och däremellan vill jag inte ens stiga upp ur sängen. Jag har lidit av svår panikångest förut men dessa känslostormar går inte ens att jämföra eftersom att saknaden är helt okontrollerbar. Har försökt börja jobba igen lite smått men allting har sin tid antar jag. Jag måste få göra precis som jag själv vill och känner att jag behöver, utan att någon ska kunna se ned på det. Är inte heller den bästa på att ta för mig saker, ungefär nekat varenda kompis som har velat hitta på något. Vilket inte är bra, jag vet. Förstår bara inte hur jag ska kunna vara rolig att umgås med nu..? När jag är en tredjedel av den jag var förut. Familjen och katterna har gett mig en enorm tröst, men ciggpaketen har blivit många och mina nerver kommer nog aldrig mer bli som förut. Morfar har alltid haft en sån stor påverkan i mitt liv, och det har han fortfarande. Jag tänker helt annorlunda nu jämfört med innan det hände. Varenda sekund med de jag älskar är dyrbara och det är ingenting man ska ta för givet. Jag vill verkligen nå ut till er andra genom att säga det. Visa de ni älskar hur mycket ni uppskattar dem, för man vet aldrig om det kommer en dag då man tvingas till att leva utan dem.

 

Det känns skönt att få låta fingrarna föra sig över tangentbordet och lätta på garden. Ibland behöver man få göra det. Men du har gett mig 20 år av otrolig tacksamhet, en evig tacksamhet som är omöjlig att beskriva med ord! Du har lärt mig så mycket om livet och jag hoppas att jag kan göra dig stolt i framtiden. Trevligare och snällare människa än dig får man leta efter. Livet är fan aldrig rättvist och det är verkligen bevisat nu! Du var alltid så godhjärtad och mån om andra. Mycket av det som kretsar i våra huvuden är "Varför?", "Varför du?" och "Tänk om.." Men jag hoppas att du har det bra där uppe i himlen, vart du än befinner dig. Att du får träffa nära och kära från tillbaka i tiden så att du inte är ensam. Det är den jobbigaste tanken.. För morfar du vet att det finns ingenting vi hellre hade önskat än att få ha dig kvar här hos oss. Enbart att höra fåglarna kvittra på dagarna och att se solen skina är jobbigt utan dig, för jag vet hur mycket du älskade naturen så här års och hur mycket du såg framemot sommaren. Den allra värsta stunden under dagen är på morgonen när jag vaknar, för då har jag redan hunnit förtränga och glömt att du verkligen är borta. Kärleken för dig är evig, men sorgen likaså. Hoppas att du vakar över oss och stödjer oss när saknaden är som störst

 

"Jag hoppas att ni kan finna styrkan att gå vidare tillsammans med hjälpen som den starka familj ni är" Vi kämpar alla så gott det går. Tillsammans, men även enskilt. Tomheten kommer aldrig lämna mig, men jag vet att du alltid finns vid min sida morfar. Du finns i varje andetag. Varenda steg. ♥